Gamla avrättningsplatser i Blekinge
Runtom i Sverige finns det lite drygt 500 registrerade avrättningsplatser. Dessa är dock endast en liten del av alla platser där dömda har blivit halshuggna eller hängda offentligt.
Enligt SCB:s statistik visar det sig att en halv miljon svenskar bor mindre än en kilometer från närmaste avrättningsplats. Cirka en fjärdedel av Sveriges befolkning, har en avrättningsplats inom tre kilometers avstånd. Ytterligare många bor sannolikt nära en gammal avrättningsplats som inte någon längre har vetskap om att den alls har funnits.
Flera av dem har vuxit igen och är därför svåra att hitta även om man söker till fots i terrängen. Många gamla avrättningsplatser är kända men det talas aldrig om dem.
Likaså kan lokalbefolkningen vara obenägen att svara på frågor om just dessa platser eftersom det nu kan finnas såväl fina villaområden som skolor på eller alldeles intill platsen. Då vill man kanske inte påminnas om vad som timat just där i forna dagar.
Andra är mer bevarade som kulturminnesplatser, utmärkta med skyltar och information.
Stortorget Karlskrona, Vämö, Lyckeby, Jämjö
Offentliga avrättningar
Från 1600-talet och fram till 1910, då den sista avrättningen i Sverige genomfördes har oerhört många människor avrättats. Avrättningarna var offentliga ”tillställningar” och samlade ofta en stor publik av både män, kvinnor och barn. Närmast galgen eller stupstocken stod ofta ett antal män i en halvcirkel, en så kallad gistgård. Detta för att hindra den dödsdömde att avvika från platsen.
Sannolikt var det lika viktigt att bevista en offentlig avrättning som det var att gå till kyrkan på söndagen. Inte minst för att påminnas om vad som skulle hända om man inte följde lagarna.
Offentliga avrättningar ägde rum på socknens galgbacke eller ”afrättsplats”, ofta på en plats där sockengränserna möttes, så att platsen kunde användas av flera socknar. De låg även ofta på en upphöjd plats och vid en större väg. Dels för att det skulle vara lätt för många människor att ta sig dit och se på och dels för att de förbifarande också skulle se såväl platsen som den avrättade tydligt.
Sista avrättningen på Karlskronafängelset
Teodor Julius Sallrot avrättades 5 juli 1900
Listerby, Pukavik, Bräkne Hoby, Sölvesborg
Förstärkta dödsstraff
Ett förstärkt dödsstraff efter halshuggning var att brännas på bål. Detta gällde för kvinnor och de män som idkat tidelag. För kvinnornas del var det främst barnamord och trolldom som renderade bränning på bål. Då lämnades kroppen kvar på schavotten, risruskor och grenar samlades ihop och därefter tändes bålet.
Stegling var det förstärkta dödsstraffet för män. Då höggs högra handen av innan huvudet skildes från kroppen och dessa båda kroppsdelar spikades upp på ett stegel.
En del var dömda till ”att sättas på fem stegel” och då styckades kroppen i fem delar, vilka lades på steglar. Gällande de som enbart var dömda till stegling lades hela kroppen upp på ett hjul efter halshuggningen. Steglarna med kropparna och eller kroppsdelarna fick sedan stå kvar på avrättningsplatsen.
Länge ansågs att dödsstraff avskräckte människor från att begå brott, en tanke som var djupt rotad. De offentliga avrättningarna förbjöds 1877 och det sista dödsstraffet verkställdes 1910. Dödsstraffet avskaffades i Sverige 1921, gällande fredstid, i krigstid så sent som 1975.
Hällaryd och Asarum
Det var ett mycket givande och intressant projekt att göra utflykter för att leta efter och besöka de gamla avrättningsplatserna. De är historiskt och kulturellt fascinerande men också viktiga, för det är en stor del av Sveriges historia, att de har funnits och att många människor miste sitt liv på just de platserna.
Inte nog med att en månghövdad publik åsåg den nesliga döden utan efteråt blev kroppen, minst sagt, ovärdigt behandlad och nedgrävd i ovigd jord.
När jag stod på dessa platser gick det inte att värja sig mot att en känsla av melankoli genomfor såväl tankar som kropp.